Marmaris avec mon pére

Herregud imorgon ska kanske min pappa gå ner på stan, och köpa biljetter till turkiet Marmaris. Jag vet inte riktigt om jag vill skratta eller gråta. Och det gör mej lite besviken, bitter på mig själv, vad var det det hette nu igen? tacksamhet?

Men jag kan inte riktigt rå för det, känns så tomt att inte veta hur ens lov kommer bli. Vad man kommer missa här hemma (okej, vad gör en fest om hundra år?) och om man kommer ha det bra där borta- hur vädret kommer va?
Tråkiga lov är lite min grej. Rien, ren avkoppling (eller rastlöshet) att bara ligga och stirra upp i taken eller gå en urtråkig promenad i höstmörkret. Känns så säkert, jag vet var jag har dem loven.
Om det nu skulle regna där nere eller nått annat jävligt, vi säger de, vad gör man då? Ligger på hotellrummet och läser en bok eller går på museum, kanske shoppar lite?..
Men, vad gör det om hundra år och det kan nog inte bli jätte mycket tråkigare än ett lov i varma, soliga och jätteroliga(!) sverige.