Solen brukade lysa in genom balkongen, genom fönstret in i vardagsrummet och ändå in i min kropp och lämna solkatter, värme och sommar efter sig. Det gör ont i mig nu.
Allting bara flödar ur mig - Jag bara flödar ur mig. Ändå verkar jag inte kunna sätta ord på nånting av det. Vi kan börja så här; Jag är enkel, enklare än jag trott. Det är förvirrande. Jag är förvirrad i allt jag gör, allt jag är, allt som blir och inte blir. Allt jag aldrig förstod, som bara gick över och försvann. Hur kan man känna något som inte finns? Eller hur kan man bara plötsligt sluta känna något som finns? Jag funderar på vad som egentligen är det sanna altenativet, och kommer fram till en sak. Jag är förvirrad. Och att det är bland det bästa jag vet.